TITAN
 

Titan föddes 16:e juli 1999, i kull med totalt tio valpar. Mamma var Lordchamps riktiga lady, d v s Queen. Vi hade ett längre tag funderat över vilken typ av hund vi ville ha, och båda var vi tidigt överens om att det skulle vara en större hund, så att valet blev en Berner Sennen var ju inte långt borta.

Vi kom i kontakt med Lordchamp, och träffade Adrienne första gången på en utställning i december 1998 på Älvsjömässan. Som många förstagångs köpare tror jag att vi kände oss ganska osäkra och gav säkert ett väldigt förvirrat intryck, vilket Adrienne i efterhand har bekräftat. Vi insåg ganska tidigt att det var Adrienne som "bestämde vart skåpet skulle stå". Vilket vi nu förstår är det enda sätt att få en massa okunnig förstagångs köpare in på rätta bana. Vilken mängd tokiga idéer och frågor man hade, men å andra sidan så är det ju bättre att man kan ställa alla dessa frågor och få svar, även om man ibland kände sig lite dum.

Titan hade fördelen att från första stund vara med mig på mitt dåvarande jobb. Han lärde sig tidigt att åka tunnelbana, buss och fick verkligen träffa mycket folk

som valp. Med vetskapen om att valpar helst inte skulle gå i trappor, så bar jag honom alltid, till dess att jag inte längre orkade. Titan anpassade sig väldigt väl till mitt kontorsjobb. Han fick ett antal rastningar under dagen, och ofta gick vi ena vägen till eller från jobbet. Vi hade några allergiker och hundrädda på jobbet, men det gick jättebra att lösa. Såg till att alltid ligga "steget före" så att det inte skulle uppstå några problem. Titan lyckades t o m "bota" två jobbarkompisar från deras totalt panikslagna hundskräck, vilket känns jättebra.

Innan vi skaffade hund gjorde vi rätt många utlandsresor, men vi bestämde oss före köpet att vi bara skulle göra resor där Titan kunde följa med. Detta innebar en massa utflykter i Sverige som vi annars inte hade gjort. Vi började t ex att fjällvandra varje höst, vilket var mest jobbigt för mig! En sommar cyklade vi längs Göta Kanal, men vi tog det ganska försiktigt med Titan, så han åkte vagn efter cykeln för det mesta. Det såg för himla tokigt ut, folk skrattade åt oss när vi kom cyklande med en stor hund i släptåg. Han fick vara med på en massa kalas och trivdes bäst när det blev lite discodans, då skulle han vara med på dansgolvet, och ibland iklädd snygg svart fluga. Varje påsk bar det av upp till södra Lappland, där han älskade snön och han älskade att åka skoter, satt på släden som en prins och ville absolut inte gå några onödiga steg.

Vi var även på en hel del utställningar, och det måste väl tillstås att jag aldrig kände mig speciellt bekväm att springa runt i en utställningsring, men Titan fick skapliga bedömningar för det mesta. Värst var en gång när vi var på Gotland. Titan formligen drog mig tvärs över ringen när han fick syn på Leif och min mamma, då blev bedömningen "bättre ringvana är att önska!". Det roliga med dessa utställningar var framför allt att träffa alla Lordchamphundar och dess ägare.

Fast Titan var en riktig stadshund, så gillande han verkligen vårt lilla torp i Mellösa som vi besökte nästan varje helg. En gång hade vi t o m träff med alla 
 

T-syskon plus en massa andra hundar. Det var jättekul. När Titan var 5,5 år så skaffade vi nästa hund, Demira, och i samband med det så flyttade vi mer permanent till torpet. Vilket vi nu alla tycker var ett perfekt beslut. På gamla dar fick Titan även förmån att bli pappa till två kullar (G- och H-kullen), och det känns kul att han trots allt lever vidare i andra hundar.

Med åren drog Titan på sig artros, men med medicinering så var det aldrig några större problem. Även fast han den sista tiden både hade njurproblem, hjärtproblem, kronisk bronkit, testikeltumör, förstorade prostata så var han otroligt positiv. En riktig kämpe som sa "det är inget fel på mig", ställ upp damerna på rad så ...! Ja så var han faktiskt ända in i det sista, så det var klart att det kändes väldigt konstigt att ta bort någon som säger att han är frisk, men med veterinärernas hjälp och alla provresultat förstod vi givetvis att det inte stod rätt till. Det är tufft och trist emellanåt, men vi är så övertygad om att vi har gett honom den tid bästa han kunde få, och att vi även gjorde den sista stunden så bra som möjligt för honom.
 

Man kan också hitta positiva saker, även i det tråkiga. Några är t ex att vi ägnar Demira mer uppmärksamhet än tidigare, det är lite enklare att resa med en hund i stället för två, och han slipper de senaste dagarnas olidliga värme, vilket han inte alls var förtjust i.

Ibland tror jag att Titan var menad som mitt stöd i svåra stunder. Ett tag efter vi skaffat Titan fick jag veta att min mamma blivit drabbad av cancer, så han fick verkligen hjälpa till att trösta mig under hela hennes sjukdomstid. Mamma och Titan kom väldigt bra överens, och då ska man veta att mamma i vanliga fall inte hade så mycket över för husdjur.

Mamma gick bort sommaren 2007, och Titan fick som vanligt vara med och stötta mig, vilket han gjorde med den äran under nästan ett års tid, då han förmodligen

Det här blev ju väldigt mycket och som vanligt lite ostrukturerat som det brukar bli när jag skriver något. Men det känns alltid bra att få skriva av sig en sådan här gång. Meningen är ju inte att ni läser detta ska bli superdeprimerade, utan känna glädje för de stunder som ni har tillsammans med era hundar. Vi har dom hos oss olika länge, men vilken längd som det än blir får vi försöka göra det bästa för våra fyrbenta vänner. Vi kommer att minnas Titan som den självsäkre och underbart gosiga hund som han var. Han har nu fått en fin plats i vår trädgård, där det finns fina blommor och emellanåt tänder vi även ljus som lyser i kvällsmörket.
 

Upp     Hem